Idag har jag och Olle varit i Oskarshamn och hälsat på min pappa och morfar till Olle. Vi passade på att lägga på vinterdäckena och vara ute mycket i pappas stora trädgård. Det är alltid lika roligt att få komma hem. Men på vägen hem hade jag en långt samtal med en kompis och det är lite som kontentan av vårt samtal blev man vet inte vad som händer bakom stängda dörrar. Många gånger ska allt se så bra utåt när det egentligen på insidan håller på att falla isär. Det måste vara jobbigt att alltid leva upp till den där positiva och framåtandade personen när det på insidan håller på rasera. Jobbigt att behöva spela en person ihop med vänner och sen en annan i hemmet. Oftast så speglar det där igenon till slut.  

När man som utomstående ser på och tycker att det är hur löjligt som helst så vill man bara säga något till personen, som hallå du behöver inte spela inför mig jag vet allt. Samtidigt som man inte kan säga något eftersom man inget vet enligt eller vad den tror, för säger man något då vet den personen att man vet när den tror att det bara är en eller två som faktiskt vet sanningen. Hur långt ska man gå för att visa att man vet egentligen? Säger man något så kan det skada vänskapen men säger man inget så kan det skada någon annan, vem ska man prioritera...... 

Fick bilderna som togs på Olles dop för ett år sedan. Fick rysningar hur liten han var då :-) och nu så stor. Då kunde jag pussa på honom hur mycket som helst nu får jag be om att få pussar hahahahaha