Vi hade några hantverkare här hemma för ett tag och då kom Olles sjukdom upp på tal och de undrade hur Olle mådde. Som vanligt drog man samma inspikade fras och sen kom frågan som inte så många har undrat hur jag mår eller har mått. Jag blev lite ställd för nu fick jag en fråga som gjorde att jag fick känna efter. De gånger tidigare som den frågan har ställts så har man alltid fått svälja ett par extra gånger för att inte börja storgråta. Den här gången var det skillnad och svaret blev "det har varit ett rent helvete" att få ta avsked till någon som man har längtat och burit på i nio månader är inget som man önskar någon. Han bara nickade och förstod, sen kom det inga fler frågor och det kändes underbart att inte behöva förklara mera. Det kändes som han faktiskt brydde sig och inte bara var nyfiken som många har och är.

Att ha ett barn som är sjuk gör en mera ödmjuk men också fruktansvärt överbeskyddande och kontrollerande. Man vill vara med och skydda honom från allt och alla. Men det går inte.... jag tror det tog över ett år innan jag kunde känna mig
Säker på att lämna iväg honom till sin farmor och farfar. Problemet låg ju hos mig. Man var rädd för att de skulle missa symtom och inte vara där om han slog sig. Sen har man ju insett att de älskar honom precis lika mycket som vi. Och se den glädjen i honom när han får träffa de gör att det känns säkert. De tar hand om honom lika bra som vi. Han är en del av de också. Och det känns skönt att släppa på tyglarna och bara följa med i utvecklingen.

Att ha varit med om det som vi har varit gör att man blir mera ödmjuk automatiskt. Man tar inte saker för givet och en förkylning är en skitsak som man blir glad över varje gång för att det inte är en cholangit.

Denna jul som var så firade vi också att Olle
Varit frisk från chcholangit i två år :-)