I söndags var vi och åt buffé på Marinmuseumet inne i Karlskrona. Mycket god mat och trevligt sällskap. Det bästa var hur mycket de hade för barn och Olle fick både bygga och måla sig en båt. Dit kommer vi gå flera gånger. Kan starkt rekommendera det istället för lekandet för går man dit så får man räkna med att man blir sjuk efter några dagar. Det är inte det renaste stället. Alla gånger vi varit där har Olle fått antingen förkylning eller öroninflammation. Så åker man dit ska handspriten med.

Så fick Olle sin efterlängtade hammare och många andra verktyg. Så härligt att se hur glad han blir när han får en ny leksak.

Idag så åkte vi ner till Melinda och hälsade på henne och hennes dotter Isolde. Så roligt att se hur försiktig Olle är mot Isolde. Tror att han kommer bli den bästa storebror någonsin. Men när vi frågar om han ska byta blöja på henne så rynkar han på näsan och säger usch och sen pekar på mig.

I morgon är det förskolan igen och jag ska testa akupunktur efter lunch och testa det om det har någon effekt mot den hemska foglossningen.

Igår åkte vi och tittade på fyrverkerier i Torskos. Olle tyckte i början att det var lite otäckt men sen tyckte han det var ganska roligt. Sen festade vi till det med hamburgare från Max.

Idag har vi förberett inför nyårs middagen i morgon med goda vänner. Städat hela huset och dukat bordet med vårt fin porslin och fin glas. Det är en speciell känsla att få äta extra god och fin mat med fina vänner och få ett fint avslut på detta året.

Vi hade några hantverkare här hemma för ett tag och då kom Olles sjukdom upp på tal och de undrade hur Olle mådde. Som vanligt drog man samma inspikade fras och sen kom frågan som inte så många har undrat hur jag mår eller har mått. Jag blev lite ställd för nu fick jag en fråga som gjorde att jag fick känna efter. De gånger tidigare som den frågan har ställts så har man alltid fått svälja ett par extra gånger för att inte börja storgråta. Den här gången var det skillnad och svaret blev "det har varit ett rent helvete" att få ta avsked till någon som man har längtat och burit på i nio månader är inget som man önskar någon. Han bara nickade och förstod, sen kom det inga fler frågor och det kändes underbart att inte behöva förklara mera. Det kändes som han faktiskt brydde sig och inte bara var nyfiken som många har och är.

Att ha ett barn som är sjuk gör en mera ödmjuk men också fruktansvärt överbeskyddande och kontrollerande. Man vill vara med och skydda honom från allt och alla. Men det går inte.... jag tror det tog över ett år innan jag kunde känna mig
Säker på att lämna iväg honom till sin farmor och farfar. Problemet låg ju hos mig. Man var rädd för att de skulle missa symtom och inte vara där om han slog sig. Sen har man ju insett att de älskar honom precis lika mycket som vi. Och se den glädjen i honom när han får träffa de gör att det känns säkert. De tar hand om honom lika bra som vi. Han är en del av de också. Och det känns skönt att släppa på tyglarna och bara följa med i utvecklingen.

Att ha varit med om det som vi har varit gör att man blir mera ödmjuk automatiskt. Man tar inte saker för givet och en förkylning är en skitsak som man blir glad över varje gång för att det inte är en cholangit.

Denna jul som var så firade vi också att Olle
Varit frisk från chcholangit i två år :-)

Känns att man börjar närma sig slutet av denna graviditet. Börjar bli tungt och man känner sig ganska klumpig. Alla sparkar och rörelser som kommer därinne från gör att man blir lite extra nyfiken på henne.

Troligtvis blir det kejsarsnitt i slutet av februari :-)

Så äntligen kom den in i huset :-)