Fick en fråga idag som jag tänkte att jag skulle besvara. Frågan löd vad är Gallvägsatresi och går det att bota? 

Gallvägsatresi betyder att den naturliga gallvägen som vi i regel föds med inte fungerar eller att den inte finns. I Olles fall så fanns det en gallväg, men på grund av en cysta så blev den förstörd. Cystan hade satt sig i gallvägen och stoppade flödet, så Olles cysta var full med galla. Under graviditeten så gick vi på specialist ultraljud en gång i veckan från vecka 26 till vecka 38 +1 som förlossningen sattes igång med hjälp av hinnsvepningar och gel. Under graviditeten så visste man inte hur cystan satt man visste bara att det fanns en cysta. En cysta som skulle bort så fort som möjligt. När Olle föddes var han gul och brun, man kunde tro att han hade legat lite för länge i solen, det var gallan som hade gått i ut så kroppen. Vi skickades ner till Lund och där togs en massa prover på honom, mr och vanlig röntgen och där fick vi det bekräftat att cystan satt i gallvägen. Läkare i Huddinge, Göteborg och Danmark kontaktades för att de i Lund hade alrig gjort den här operationen. En skicklig läkare i Danmark som heter Nina kom och opererade Olle. Tydligen så är Olles sjukdom vanligast i Japan och i Danmark fick vi veta. Olle var tvungen att bli opererad inom en vecka, hade man väntat ännu längre hade cystan troligtvis spruckit och Olle hade dött. Med andra ord så hade jag inte kunnat gå en fullgången graviditet, så det var nog ödet att detta upptäcktes. 

Olles buk öppnades upp och då fann man en cysta som var lika stor som en apelsin, fylld med galla. Cystan plockades bort och den förstörda gallgången ersattes med en ny gallväg som blev tillverkad av en bit av Olles tunntarm. Sedan kopplades den ihop med levern och tarmen så att gallan kunde rinna ut.

Så hur ser Olles prognos ut idag? Idag ser Olles framtid mycket ljus ut. Hans läkare i Huddinge sa att Olle kommer få ta studenten med den levern som han har idag troligtvits.... Men samtidigt vet vi att prognosen kan snabbt förändras. Han äter fortfarande förebyggande antibiotika och ursofalk som gör att gallan lättare ska rinna på. Antibiotikan får han för att han inte ska insjukna i kolangit, att tarmbakterier vandrar uppåt levern och orsakar en inflammation. Olle har haft tre kolangiter på ett halvår, men sen man valde att behålla den så har han i jul varit frisk ett år och vi hoppas att han får fortsätta vara frisk från kolangiter.  

Här är den farligaste kamphunden som heter Ronja. Hon är en blandras tik mellan pittbull och amstaff. Blir så förbannad på de som tror att alla hundar som har de raserna i sig är farliga. Det är ni som hundägare som får era hundar farliga!!! det är ägarens fel om hunden blir aggressiv tror jag!!!! 

Jag har alltid försökt tänka att om jag ställer upp för mina vänner så gör det så för mig. När vi fick Olle och hade fått höra hur allvarligt det var med honom, att han faktiskt svävade mellan liv och död så slutade folk höra av sig. Människor som jag hade träffat nästan dagligen, festat med, shoppat med, fikat med...... Ni försvann. Sen när allt verkade gå bra så kom en del fram och sa att de inte vågade höra av sig, en del skyllde på att de hade så mycket själva, en del sa att de jobbade så mycket. Men ett sms hur svårt är det att skriva ner ett par rader där man visar att man bryr sig??? Jag vet inte vad som sårade mig mest, om det var att de inte hörde av sig eller deras ursäkter när de sen kom krypandes. 

En del som jag har berättat det för säger, äsch släpp det nu och gå vidare, men det är svårt att släppa saker och bara gå vidare, det går inte en dag utan att jag tänker på allt som vi har varit med om. 

I början på veckan fick vi tid för MR och biopsi i Huddinge i December. Som tur är så har jag förhoppningsvis gått klart skolan då så jag kan fokusera helt och hållet på Olle. När vi var i huddinge sist så tog vi detta återbesök nu december som ett litet bakslag för vi trodde det var klart med alla sövningar och nålar. Svaret vi fick på varför de vill göra MR och biopsi är för att de vill vara helt hundra på att Olles lever mår bra, helt och hållet en säkerhetsrutin. Alla är så glada över att det har gått så bra för Olle att de inte vågar chansa utan de vill veta helt säkert och det tycker jag känns bra. 

Den här bilden är tagen när Olle var så stark att han fick komma ner till övervakningsavdelningen på sjukhuset i Lund. De första dagarna var osäkra, allt hängde på om levern kunde återhämta sig. 

Idag ska vi gå och titta på ett hus, ska bli jätteroligt för jag har höga förväntningar. Helgen annars har tillbringats inne mestadels för att jag fått höstblåsor i ansiktet, händerna och fötterna :-( Olle den lilla busungen har smittat mig. Han fick bara ett par blåsor medan jag fick massor. Som tur är så har de börjat att torka, det är bars det att jag ser antingen ut som en gammal tant som har sminkat över sina rynkor eller ett odjur. Så denna vecka blir jag inne :-(