Idag ringde dietisten upp mig och på tisdag så ska vi gå på mjölkskola eftersom det finns misstankar om att Olle är mjölkallergiker. Han tycker bättre om havremjölken än den riktiga mjölken, kanske för att han tror att det är välling hahahaha. Vi har fått börja gömma undan alla nappfalskor på dagen för han blir alldels till sig och tror att han ska få välling. Välling för han är som coca cola för mig :-) 

Nu har det äntligen börjat gå bra på dagis också. Olle går på det nyöppnade dagiset. I början var det jobbigt tyckte han, eller jag som tyckte det mest. Under ett års tid så har jag lämnat bort Olle högst två gånger, så därför har han blivit väldigt mammig. Jag har fått höra en del glopord angående detta men jag har inte vågat lämna bort honom eftersom han varit sjuk. I början visste vi ju inte heller om vi skulle få behålla honom och då kändes det hela tiden som att jag var tvungen att vara med honom i fall något skulle hända, att jag inte skulle få se honom mer eller vara där när om han fick feber. Så egentligen är det nog jag som tyckt det varit jobbigast. Nu har jag u blivit tvungen att släppa lite på tyglarna och det har gått bra, fast en del gånger när jag har lämnat på dagis så har även mina tårar runnit. Han är ju mitt allt och jag hade kunnat ge han mitt liv utan att tveka.   

Proverna som togs för ett par veckor sedan visade sig vara helt normala :-) så glada vi blev. Vad det höga alp värdet berodde på vet ingen, men ingen av hans läkare är oroliga. Alla misstankar om det ena och det andra är borta, allt är normalt. Så nu blir det provtagning var sjätte vecka, helt underbart :-) Men däremot så misstänker man att han är allergisk mot mjölk så nu får han en kost som är mjölkreducerad.   

I torsdags blev Olle sjuk. Vi åkte in på sjukhuset eftersom han hade feber 38,2, det är så vi alltid ska göra så fort han blir sjuk i feber. De tog CRP som visade sig ligga under fem och vi kunde andas ut, trodde vi och åkte hem. Morgonen där på så åkte jag iväg till min praktik och medans jag är där så ringer min sambo och berättar att Olle har 39 graders feber. Så han fick åka in igen med Olle, de tog alla prover igen och CRP var fortfarande under fem men ett levervärde var kanonhögt, ALP som låg på 35 som högst. De skickade hem båda killarna och ringde efter en stund tillbaka de så de fick ta om leverproverna för de trodde inte sina ögon. De tar om provet som visar lika mycket igen. 

Eftersom Olle inte hade velat äta eller dricka på grund av febern så blev han intorkad så ringde de narkos för att sätta nål, ingen av de två som kom kunde sätta . De stack honom i foten, och letade i båda armarna men fann inget och argare och argare blev Olle. Att sitta så med honom i famnen och hålla fast honom överallt är inte roligt, mina tårar rann lika mycket som Olles. 

Efter mycket om och men så gav de upp, vi skulle hälla i honom så mycket dryck vi bara kunde. Läkarna tog kontakt med Huddinge, och med hjälp av alla journaler och provsvar så kunde de säga att det inte var en ny kolangit. Man misstänkte blodförgiftning. 

När de sa det, så stirrade jag bara på de! Fann inga ord, visste inte vad jag skulle säga. 

När Olle sen fick i sig en massa vätska och febernedsättande så började han pigga på sig, helt plöstigt så misstänkte man det inte längre. Nu visste man inget alls istället vad febern kunde bero på eller det höga levervärdet. En ny kontakt med Huddinge togs och med hjälp av de så kunde man säga att det höga levervärdet ALP hade inget med levern att göra??? Jag fattade inte alls, ett levervärde som är högt som inte har med levern att göra?? Hmmm.... 

Orsaken till levervärdet vet man fortfarande inte, man misstänker att det kan vara vitamin d och b brist. När vi googlade det så kom det upp att man kunde ha skelett metastaser men Olle har ingen tumör, och det vet man eftersom han så genomsökt. 

Så på tisdag så påbörjas en ny utredning. Känns så hemskt, allt har varit så bra och så kommer något nytt som får allt att kännas så tveksamt... man ifrågasätter allt, går igenom alla meningar som läkaren sagt och tänker och tänker och tänker, är det nu jag kommer förlora honom eller får han stanna kvar hos mig????? 

När jag tänker tillbaka på allt, och hur allt har gått så känner jag en stor tacksamhet till de läkarna som tog mina symtom när jag mådde dåligt på allvar. Hade vi inte träffat den läkaren på mvc så hade Olles cysta aldrig upptäckts. Troligtvis så hade vi inte heller haft ett barn idag, i varje fall inte Olle om cystan hade spruckit i magen på honom. Hörde om en tjej som fick föda fram sitt döda barn i vecka 38. Så när jag tänker tillbaka så är jag de läkarna som tog hand om oss i Karlskrona, Lund, Huddinge och all annnan personal evigt tacksam och mycket ödmjuk. Utan er hade vi inte haft Olle!!!!  

Till Astrid  Lindgrens Barnsjukhus i Huddinge åker vi till var tre månad, där gör de ultraljud, blodprover och läkarsamtal. I början när vi åkte upp så var Olle så liten att det gick ganska bra att göra ultraljud och ta proverna men nu börjar det bli svårare eftersom han inte vill ligga stilla :-) Alla gånger så har alla prover varit jättebra helt normala på levern och de andra proverna också för den delen, men sist på ultraljudet så såg man ett den cystan som är kvar i levern hade börjat att förändra utseende, man misstänker då att cystan håller på att försvinna av sig självt och det hoppas man ju på. Så när vi var där sist så bestämdes det att vi ska tillbaka i december för att göra en MR och då ska han sövas igen. Mr:en vill man göra för att vara helt säker på hur den nya gången upp till levern ser ut och så ska man ta en biopsi på levern för att då får man veta mer hur levern mår. Så då kommer vi vara uppe i Stockholm under ett par dagar och vara inneliggande. Visar Mr:n att gången upp till levern är för trång så blir vi ev kvar ännu längre eller om vi får åka hem i mellan för då gör man om hela operationen och lägger gången längre upp i levern. Eftersom Olle har haft tre kolangiter på kort tid då man har satt ut antibiotikan så kan det vara en orsaken att gången är för trång, en annan orsak kan vara att den lilla cystan som sitter kvar i levern är orsaken till inflammationerna men det vet man inte. Vi hoppas att vi får svar i december!!!! 

De fick träffas några gånger innan hon gick bort och det värmer!!! En viktig person som May var för mig lämnar plats åt en annan viktig liten person!!! Hon gav sin plats till Olle vill jag tro!!